Den flygande violinisten

korrekt_omslag

korrektur_omslag_Violinisten

Jag har alltså fått för mig att vid snart 82 års ålder skriva ner en del minnen av bisarra och kostliga händelser under ett över 60 års lång liv inom olika yrken; roliga historier helt enkelt, som jag i glada vänners lag har brukat underhålla åhörarna med, och som ofta har kommenterats med: De´ hära måsteru bara skriva ner!
Nu är det gjort, boken kom från trycket i slutet av maj, finns i bokhandeln, men kan alltid köpas eller beställas direkt här hos oss. Eftersom jag gillar att fixa och dona själv, så är det vårt eget nystartade bokförlag som ger ut den. Aviamusförlaget! Det namnet låter ju lagom latinskt och bygger förstås på all flygverksamhet jag har haft vid sidan av allt spelande och andra saker som berikat min tillvaro. Så här ser den ut i alla fall. Hård pärm förstås, många bilder och roliga teckningar!
Mycke´ nöje!

Och förresten: Vill du rentav läsa ett litet textprov ur ett kapitel, så har du ju ett här; en märklig historia av många, nämligen:

Livet har varit oändligt roligt, men ändå välfyllt med underliga händelser! Så här:

                      Scenmusik förekommer i många operor för att förhöja glans och festivitas i skeendet, men resultaten kan förvisso växla. Ett exempel: År 1958. Jag har varit violinist i Hovkapellet  – Det Kungliga – några år, och nu fått förtroendet att spela Jössehäradspolskan på scenen i Värmlänningarna, en föreställning som brukar gå på Operan ett tiotal gånger vid juletid. Anna och Erik har fått varandra och nu ska vi gå i ett tåg av över hundra personer, bestående av hela operakören och hela balettkåren – allihop – fyra varv runt scenen i ett jublande glädjerus! Alla är vi utklädda till värmlänningar med folkdräkt. Jag med! Längst fram! På en viss replik i sista scenen – ”Hurra för patron som är så god och snäll!” – ska vi alla göra entré, och först av alla ska jag gå, under livligt spelande av denna Jössehäradspolska. Den violinist som dittills utfört den stämma som jag nu ska ta mig an har slutat, och jag använder hans scenkläder. Det fatala är att han måste ha varit, om inte direkt dvärg, så i alla fall väldigt småväxt. Byxorna är oerhört mycket för små och på folkdräktsvis knäppta i sidan, skjortan går inte att knäppa och västen nästan inte att trä på. Jag står inför fullbordat faktum. Tid för ändring av kläderna har inte funnits, så det är bara att gilla läget. Till denna mundering hör vita strumpor, som slutar strax ovan knätofsarna, och svarta snörskor.

                      Nu står vi församlade i en rad i en kulissgata – snart är det dags för entré. Jag känner att mitt ena skosnöre har gått upp, vet att jag har några takter på mig att knyta det, och böjer mig ner för att lägga fiol och stråke på golvet och knyta skosnöret.  DÅ! Ritsch säger det och byxornas söm brister runt hela skr—-t med ett ljudligt brakande – det har låtit som om jag hade släppt en redig fjärt. Så är inte fallet – i alla fall inte just nu! En byxa har i stället blivit två! Jag reser mig, och i samma ögonblick säger inspicienten: NU!

Nervöst rafsar jag ihop fiol och stråke och jag börjar spela för att sedan börja gå efter fyra takter. För varje steg känner jag hur byxhalvorna alltmer fjärmar sig från varandra, varvid tyngdlagen gör sitt och avståndet mellan halvorna ökar med några millimeter per steg! Mitt spel präglas alltmer av vikande självförtroende, kopplat till avståndet mellan byxdelarna – det är oändligt långa varv som skall genomföras, ty denna scenyta är ett hav, fyra varv är en promenad på en halv kilometer, och jag börjar undra om mina kalsonger är rena. Jag hör kören och baletten gapskratta bakom mig, och sången de skall exekvera är i betydligt större oordning än vad man ska behöva förvänta sig i ett välrenommerat operahus! I orkesterdiket förnimmer jag vita ansikten som tittar upp med ytterst breda munnar och dirigenten håller ena handen för ansiktet. Det börjar också förmärkas viss oro i publiken, men det är ingen sorgsen oro; den är munter och glad! Kan det vara jag som är upphovet? Förvisso! Ty nu sitter byxhalvorna nere vid knäna och påminner mer om ett par sjöstövlar av gult tyg, likt dem där används av fiskare som kastar efter lax i Ångermanälven. Skjortan fladdrar nu, men det återstår bara ett halvt varv.  Så dags har föreställningen slutat att vara föreställning; den har blivit en happening – en musikalisk företeelse, som egentligen inte uppfanns förrän mer än tjugo år senare av Karl-Erik Welin!

Så här har det hållit på. Avslutningsvis får jag för mig att, berätta om ett ansikte. Nå´t som hände helt nyligen;  nå´t som ni bör känna till innan vi slutar. Och nu tror ni förstås att denna kria ska handla om ett anlete, ett utseende, ett plyte, nuna, nylle eller rent av fysionomi. Nej alls icke. Det handlar faktiskt om en total frånvaro av dessa företeelser!

                      Saken är den att jag redan som litet barn, liksom även mina systrar, hade svårigheter att känna igen folk – även dem vi helt klart borde känna igen! Enligt Wikipedia äro vi ”genmuterade i det fusiforma ansiktsområdet – Gyrus Fusiformis.” Det ni! Prosopagnosi, ett ord som kommer från grekiskan och på normal svenska betyder ansiktsblindhet!

                      Nu gjorde det mig inte så mycket. DÅ! När jag var barn. Men i tonåren gav mina kamrater uttryck för att jag var en snorkig typ som inte hälsade på dem. Det sårade mig, för nog tyckte väl jag att jag hade hälsat.  Efter några år hade jag ju avancerat till BBB – BrevBärarBiträde vid Stockholm 4 på Folkungagatan. Det var f-n vad den här nya killen e´ snorkig – han hälsar ju inte. Det sårade mig, för nog tyckte väl jag att jag hade hälsat. Efter nå´t år skulle jag göra lumpen vid Förvarets Radioanstalt, det nu så omtalade hatobjektet i massmedierna  ( ja, jag vet att man inte får tala om var man gjort lumpen, men det här är ju så länge sedan, så det bara måste vara preskriberat vid det här laget ) och nog tyckte väl jag att………!

                      Nu hände sig att jag, efter något år också som anställd på FRA, började spela fiol i Hovkapellet som ni vet. Det Kungliga. Och nog tyckte väl jag……! Efter femton år där var det dags att göra nå´t annat, fortfarande anseende mig vara den hövligaste bland människor. Dock anade jag att om jag hade hälsat på rätt människor där vid rätt tillfälle skulle jag möjligen ha kommit längre på karriärstegen, eller vad det nu var som jag hade beträtt.

                      Efter ytterligare några år träffade jag min hjärtans kär, som fortfarande är Hustrun – HUSTRUN – och för henne omtalade jag mitt predikament, och hon rådde mig att inför alla körer och orkestrar jag som dirigent skulle komma att hantera, direkt redovisa detta mitt problem, och när vi gick ute på gator och torg och träffade någon bekant, så skulle hon varsko mig i god tid.

                      En lysande ide! Sålunda började jag alltid mina sejourer hos olika ensembler med att säga: ”Om jag under den här tiden skulle träffa någon av Eder och inte hälsa, bliven icke förskräckta, ty då är det högst troligt att jag inte har känt igen Eder. Det är alltså inte bara vanlig snorkighet som pågår!”

                      Detta skulle komma att fungera utmärkt, och Hustrun har i mer än fyrtio år, varje gång vi mött en bekant sagt , att ”Nu ska du hälsa, Maken, för nu kommer nå´n du känner!”   Jag hälsade artigt, ja nästan servilt, alltid görande en djup reverens, t.o.m. lyftande på hatten – jag har ju alltid hatt hatt  ( förlåt )  i det offentliga rummet – ty det kunde ju dessutom vara en dam, vilken jag ju annars inte skulle ha kunnat salutera i tid.

                      Allt har sålunda varit frid och fröjd till för en tid sedan. Hustrun och jag gingo oss en promenad i Karlstads centrum, när hon plötsligen säger det sedan länge inövade mantrat. Jag gjorde som jag alltid har gjort, särskilt som jag numera efter en stroke ser illa, varför det blir extra befogat att följa denna uppmaning. En person av hankön stannade till, stirrade på oss länge, skakade på huve´t, pekande menande på det, och gick muttrande därifrån. Det visade sig att Hustrun heller inte hade en aning om vem detta kan ha varit. Vi har inte annat än undantagsvis varit på promenad sedan dess, emedan viss osäkerhet har kommit att prägla verksamheten. Så kan det gå!

                      Om vi alltså träffar på varandra, du och jag nå´nstans på en gata eller ett torg och jag inte hälsar, så ber jag redan nu om ursäkt – du vet ju vad det kan bero på!

                                                                                                              Bengt Steinert.